Spelet om Norrahammar

Spelet om Norrahammar var frukterna av flera års arbete. Redan hösten 1989 började planerna på ett teaterprojekt i den här storleken att ta form. Och precis som en vulkan som glöder i sitt inre, fortsatte arbetet , mestadels i det tysta, och två år senare, augusti 1991 kom själva utbrottet.

Närmare femtio personer har lagt större delen av sin fritid på att repetera, bygga, sy, måla, snickra, skriva ansökningar, svetsa, skura, feja, för att allt skulle bli som vi ville ha det.

Författaren Lars Östvall hade skrivit en saga om människor i Norrahammar. Människor som visserligen aldrig har funnits, men som är lika levande på scenen ändå. Och publiken kom att älska dessa människor med sina fel och förtjänster lika mycket som vi gjorde.

Det är faktiskt en person i pjäsen som har funnits. Wilhelm Spånberg, som en gång grundade Norrahammars Bruk. Utan honom inget bruk, och utan bruk ingen pjäs.

Vi spelade femton fullsatta föreställningar i den gamla industrilokalen.

Ett skådespel i två akter av Lars Östvall - åren 1917 - 1942

Regi - Stefan Lillieberg
Biträdande regissör - Stefan  Ebbesson
Regiassitent & sufflös - Ulrika Carlsson
Producent - Jan-Åke Elmqvist
Scenografi - Stefan Ebbesson
Scenuppbyggnad - Alla
Kläder  - Lena Uddemar, Jonny Hörlin, Frida Nordh
Smink - Lillian Elmqvist, Susanne Åhl
Foto - Leif Olsson
Ljus - Jan-Åke Elmqvist, Per Carlsson
Ljud & musik - Kongos Orkester

Så här såg biljetten ut:

Historik

Början i Taberg
Det är okänt exakt hur länge man har brutit järnmalm i Taberg, men bergsbruket omnämns redan under 1400- och 1500-talen. Ett dokument från år 1490 berättar om en jönköpingskvinna som befanns vara skyldig till stöld. Hennes straff blev att mista öronen och att ”tjäna vid berget”.
Den svenska bergshanteringen expanderade under stormaktstiden i takt med kungens expansionspolitik. Statsmakten kom att intressera sig för Taberg. Sålunda utfärdades privilegier för Tabergs bergslag år 1621. Fem bergsmanshyttor och ett flertal mindre järnbruk fick malm från Taberg. Gruvdriften hade sin största omfattning under 1700-talet, då 14 masugnar var i drift.
Tabergsmalmen, som förhållandevis var järnfattig, fick under 1800- talet konkurrens av gruvor med järnrikare malm. På 1870-talet ökade dock brytningen till ca 10-12 000 ton malm per år. Flera järnbruk som smälte tabergsmalm gick då för högtryck, bland annat för att leverera tackjärn till fransk-tyska kriget. Så snart som 1895 hade dock brytningen av tabergsmalm upphört helt.

Norrahammar
Den av hammarsmedjorna inom Tabergs bergslag som låg längst norrut kallades enkelt nog för Norre hammaren. Vid 1600-talets början var den omkringliggande bygden glest befolkad, men allt eftersom flera mindre smedjor och verkstäder anlades utefter Tabergsån, kom också bostadsbebyggelsen och invånarantalet att öka. Den långsträckta profil Norrahammar har idag, har sin förklaring i dessa verkstäder som använde den forsande Tabergsån som energikälla.
Som en följd av konkurrens av den framgångsrika gruvdriften i Bergslagen och Norrbotten avvecklades bergsbruket i Småland mot slutet av 1800-talet. De små industrierna lades ned och traktens många arbetare såg ut att gå en osäker framtid till mötes.
Men då kom Spånberg...

Norrahammars bruk
I Norrahammar fanns en man som hette Wilhelm Spånberg. Han drev ett flertal mindre anläggningar utmed ån och var känd både för sin företagsamhet och för sitt humör. En gång när han hade fått en dyr räkning för ett drivhjul som han hade låtit reparera hos ett gjuteri, svor han över det höga priset och lovade att han minsann skulle starta egen tillverkning av gjutna produkter. Så skedde också 1877 då han tillsammans med sin bror, löjtnant Emil Spånberg, grundade Norrahammars Bruk. Den första gjutningen skedde den 24 februari samma år.
Järnbruket innehöll, förutom gjuteri, mekaniska verkstäder plåtslageri, sågverk och snickerifabrik. Man tillverkade framför allt lantbruksredskap, men bruket blev snart känt även för spisar, kaminer och husgeråd.

Medverkande