Ta plats

Gästspel av Triangelteatern i Kalmar

I april i år var jag på den årliga amatörteaterfestivalen som arrangeras på olika orter i Småland. Som inbjuden referensperson, har jag förmånen att få se alla pjäser som ges, det brukar ligga någonstans runt tio stycken, och det är oftast ett härligt spann mellan yngre och mer oerfarna pjäsproducenter, till de som varit med lite längre i gemet, och lärt sig av sin erfarenhet. Vi är oftast fyra personer i referensgruppen, och vår uppgift blir att samtala med grupperna efter deras uppspel och ge feedback på vad vi sett utifrån vår erfarenhet av teater. Jag har varit med fyra gånger, vilket innebär att jag i dessa sammanhang sett närmare femtio pjäser.

Triangelteaterns ”Ta plats” var med i april, och det var för mig en riktig käftsmäll. Berörande, kompromisslös, rolig, träffsäker, klargörande. Ett viktigt inslag i debatten om feminism och jämställdhet. Iscensatt av tio ungdomar mellan 16 och 19 med gedigna kunskaper i ämnet, det är ett collage av texter, som spelas upp som en rad sketcher. Gestaltning av man, kvinna eller barn skedde med enkla medel, ett ställ med kläder fanns på ena scenkanten, och alla skådespelare satt på scenen och klev ut och in i olika rollfigurer. Föreställningen är också regisserad av gruppen.

Jag ville att fler skulle få se det här. Drömmen vore ju om dom kunde tänka sig att göra ett gästspel i Jönköping, så att Vulkan, men även andra kunde få möjlighet att se den. Efter lite mail fram och åter hittade vi en lördag i slutet på september som kunde passa, nämligen i lördags den 19/9.
Gruppen hyr en buss och ger sig av från Kalmar kl 08.00, och anländer till Braheteatern kl 11.00. Vi är tre personer som hjälper dom till rätta Calle-Micke, Mons och jag, visar hur tekniken fungerar, sätter upp affischer, köper blommor osv. Vi gör ett avbrott för att servera lunch på Styrmansgatan, vilket var ett uppskattat avbrott.

Till föreställningen kommer 14 betalande personer, tre från Vulkan. Som väl var hade vi också bjudit in teaterelever från PBs estetprogram, som var ca 20 personer ytterligare, så det fanns en hyggligt stor publik.
Av de omdömen vi fick uppskattades föreställningen, det var någon som hade gråtit till flera scener, och någon tyckte att hennes pappa och bror skulle behövt ha sett pjäsen. Gruppen verkade nöjda med gensvaret, det  var det samlade intrycket jag fick innan dom anträdde sin resa hemåt Kalmar igen.

Stefan Lillieberg